LS-tornet

När säkerheten blir hemlig för säkerhetens skull – avbildningsförbudet som urholkar demokratin

När 43 ansvariga utgivare nyligen krävde att regeringen undantar journalistiken från skyddslagens avbildningsförbud satte de fingret på något mycket större än pressfrihet.
Det handlar om hur en lagstiftning som skulle skydda rikets säkerhet i praktiken kommit att underminera både rättssäkerheten och tilltron till staten.

Ett lagrum som få förstår – och ännu färre kan tillämpa

Sedan den 1 januari 2023 gäller skyddslagens avbildningsförbud även när journalister samlar in material enligt tryckfrihets- och yttrandefrihetsgrundlagen.
Ett foto, en filmsnutt – till och med en miljöbeskrivning – av ett skyddsobjekt kan därmed vara brottslig.
Men ingen vet riktigt vilka objekt som omfattas. Listan över skyddsobjekt är hemlig, och länsstyrelserna hänvisar till sekretess när medier begär ut den.

Resultatet är en absurd rättsordning: det är möjligt att dömas för att ha brutit mot ett förbud vars geografiska räckvidd inte går att ta reda på.
Det är inte säkerhet. Det är rättsosäkerhet.

Nulliteter i säkerhetssystemet

Problemen stannar inte där. Under flera år har även beslutsfattandet bakom militära skyddsobjekt vilat på ogiltig grund.
När Försvarsmakten 2013 införde sina militärregioner saknade dessa giltigt bemyndigande att fatta skyddsobjektsbeslut. Först 2021 – åtta år senare – fastställdes delegationen formellt i SOFO NAT (FM 2021-2061:2).

Beslut som fattats under den mellanliggande perioden är därför nulliteter – rättsligt ogiltiga.
Trots det har sådana beslut legat till grund för avbildningsförbud och i vissa fall för åtal.
Det betyder att människor i praktiken kunnat ställas inför rätta för att ha brutit mot ett beslut som aldrig haft rättsverkan.

Hos länsstyrelserna, där motsvarande beslut fattas civilt, är processerna öppna, diarieförda och rättsligt hållfasta.
Inom det militära systemet har i stället en tyst kultur vuxit fram där formalia ses som ett störmoment. Resultatet är ett skyddssystem utan tydlig rättsgrund.

Myndigheterna själva har slagit larm

Detta är ingen yttre kritik – det är myndigheterna själva som pekat på problemen.
I ett internt PM från Lantmäteriet (2015) framgår att besluten om avbildningsförbud ofta är otydliga och ibland felaktiga. Myndigheten medger att man inte gör egna sekretessbedömningar utan följer objektsägares önskemål och att redigering av flygbilder ibland görs ”för omfattande”.
PM:et konstaterar att en bild inte kan anses hemlig om objektet redan är fullt synligt på publika karttjänster.

Redan Säkerhetspolisen (2008) gick längre: i sitt remissvar till regeringen ifrågasatte myndigheten ”om förbudet mot avbildning är av något värde i dag”, med hänvisning till att satellitbilder och öppna tjänster redan gör detaljerad information tillgänglig.
Säpo betonade att verkligt skydd handlar om informationssäkerhet, inte om att förbjuda kameror.

När både Lantmäteriet och Säpo – två av landets mest säkerhetsinriktade myndigheter – ifrågasätter själva nyttan av avbildningsförbudet, är det ett tydligt tecken på att något gått grundläggande fel.

Norge visar en annan väg

Medan Sverige gör listan över skyddsobjekt hemlig, redovisar Norge öppet sina forbudsområder på en karta som administreras av Nasjonal sikkerhetsmyndighet (NSM).
Karttjänsten nsm.geodataonline.no/sensorapp gör det möjligt för fotografer, drönarpiloter och medier att kontrollera restriktioner i förväg.

Systemet bygger på tydlighet: vem som helst kan se var det är förbjudet att fotografera, medan andra områden är fria.
För särskilt känsliga installationer finns i stället varslingsplikt, inte total hemlighet.
Det norska synsättet är enkelt: säkerheten skyddas av ansvar och teknik, inte av osäkerhet och rädsla.

Avbildningsförbudet har blivit ett självändamål

Det som skulle skydda totalförsvaret har förvandlats till ett instrument för administrativ sekretess.
Myndigheter åberopar skyddsobjekt för att undvika insyn, trots att själva lagen förutsätter att ett skyddsobjekt inte får avslöja hemlig verksamhet genom sin existens.
Om en byggnad blir ”hemlig” så fort någon tar en bild, har det verkliga skyddet redan brustit.

Reform krävs – inte fler skyltar

Regeringen bör omgående se över skyddslagen. Tre enkla steg skulle återställa både förnuft och förtroende:

Inför ett försvarlighetsrekvisit: journalistiskt arbete och annan legitimerad dokumentation ska inte vara brottslig.
Gör beslutsprocessen rättssäker: ogiltiga beslut ska inte kunna ligga till grund för straff.
Skapa transparens: offentlig karta över skyddsobjekt och avbildningsförbud, på samma sätt som i Norge.

Säkerheten stärks av öppenhet – inte av mörker

Ett demokratiskt samhälle kan inte bygga sitt skydd på hemliga kartor, ogiltiga beslut och hot mot journalister.
Rikets säkerhet skyddas bäst av ett system som medborgarna förstår och har förtroende för.

Det ska inte vara brottsligt att visa verkligheten – särskilt inte när demokratin prövas.

När Säpo inte kan utvisa – exporterar de problemet

När Uppdrag granskning hittar en av Sveriges mest bevakade islamister i Ukraina – medaljerad, leende, och handskakande med president Zelenskyj – blir frågan inte hur han kom dit. Frågan är hur vi blev ett land där Säkerhetspolisen kan säga ”inte vi”, och ändå ha full kontroll.

För det är svårt att se det här som en isolerad miss. Det är snarare ännu ett exempel på den svenska säkerhetsapparatens egen innovationsförmåga: när man inte kan utvisa ett säkerhetshot – exporterar man det.

En hjälte på drift

Viktor Gaziev var en av de sex imamer som Säpo 2019 klassade som hot mot rikets säkerhet. Han kunde inte utvisas eftersom han riskerade tortyr i hemlandet, så han sattes under strikt övervakning. Internationellt efterlyst, utan pass, daglig anmälningsplikt vid Gävle polisstation – och ändå lyckas han sommaren 2023 dyka upp i krigets Ukraina som drönaroperatör, dekorerad för insatser vid fronten.

Gaziev hävdar att Säpo pressade honom att resa. Att myndigheten till och med kontaktade hans exfru, med löftet att honskulle få hjälp med sin medborgarskapsansökan om han bara försvann. Och att han sedan eskorterades till Ukraina av Must, den militära underrättelsetjänsten.

Säpo förnekar allt. Must vill inte kommentera.
Och där står vi – med två versioner som båda är lika förödande.

Antingen talar Gaziev sanning, vilket innebär att svenska myndigheter aktivt fört ut en person som de själva anser farlig.
Eller så ljuger han – och då har Säpo tappat kontrollen över en övervakad individ, utan pass, som ändå lyckats passera flera landsgränser.

Båda alternativen borde vara skäl nog för en regeringskris.
I stället får vi en intervju där Säpos operative chef lugnt försäkrar att ”vi bedriver inte den typ av verksamhet som påstås här.”

Den laglösa zonen

Men kanske är just det problemet: Säpo bedriver en typ av verksamhet som aldrig behöver påstås. Den sker i den gråzon där lagtext möter sekretess och försvinner.

För Säpo är inte en vanlig myndighet. Den har polisiära befogenheter, underrättelsemandat, hemliga register och egna källskydd – men ingen löpande parlamentarisk tillsyn. Ingen JO-granskning i realtid. Ingen extern kontroll av hur de definierar ”säkerhetshot”.

Och när kontrollen uteblir, händer något märkligt: lagen blir en rekommendation.

Det där har fler än Gaziev fått erfara.
När Säpo inte kan åtala, använder de andra vägar: socialtjänsten, Skatteverket, ibland till och med skolor. Det räcker med en intern notering om ”säkerhetsintresse” för att civila myndigheter ska börja agera. Jag har själv sett hur de lämnar anmälningar till socialtjänsten mitt under vårdnadstvister – flera år efter att ärenden lagts till handlingarna – utan att någon ifrågasätter motivet.

Det är samma mekanism som i Gazievs fall: ett självförsörjande system som inte behöver juridiska beslut för att ingripa, bara känslan av att det ”vore bra om”.

De hemliga namnen

Och när Säpo väl agerar, gör de det ibland under namn som inte existerar.
I flera utredningar har utredare använt identiteter som saknar lagstöd – icke kvalificerade, icke beslutade, icke kontrollerade. Handläggare signerar beslag, förhör misstänkta och skriver rapporter under fingerade namn som ”Magnus Pettersson” eller ”Lena Svensson”, trots att deras verkliga identiteter är helt andra.

När man frågar varför, får man svaret ”på grund av sekretess”.

Problemet är att dessa alias inte är godkända skyddsidentiteter enligt lagen. De är egna konstruktioner, skapade inom myndigheten själv. Ingen extern nämnd har beslutat dem, ingen Säkerhets- och integritetsskyddsnämnd granskar dem. Det är ett parallellt identitetssystem – utan lagstöd, utan spårbarhet, utan ansvar.

Att misstänkta förhörs av människor vars namn inte existerar i folkbokföringen borde vara en mardröm för varje rättsstat. Men i Sverige räcker det med ett ”vi kan varken bekräfta eller dementera” för att förvandla det till rutin.

Ingen tillsyn, inget minne

Den formella tillsynen över Säpo utövas av regeringen och Riksrevisionen – vilket i praktiken betyder att ingen ser vad som händer förrän långt efteråt. Det finns ingen fortlöpande, oberoende kontroll. Riksrevisionen granskar system, inte handlingar. Regeringen styr via regleringsbrev, inte ansvar.

Det är en konstruktion byggd på förtroende – i en verksamhet där förtroende är det enda man inte ska kräva.

När något väl blir offentligt, är det nästan alltid genom journalister, inte genom myndighetstillsyn. Gaziev hittades inte av Regeringskansliet eller Justitiedepartementet – utan av SVT.

Och det är kanske den mest talande bilden av allt: i Sverige har vi en säkerhetspolis som kan spåra drönare över Östersjön, men inte vet var deras egna säkerhetshot befinner sig förrän public service knackar på.

Rikets säkerhet – en flexibel term

I det ljuset blir Gaziev bara en logisk konsekvens av den kultur som vuxit fram.
När Säpo inte kan utvisa, exporterar de.
När de inte kan åtala, rapporterar de.
När de inte kan förklara, sekretessbelägger de.
Och när någon frågar vem som fattade besluten – ja, då visar det sig att den personen inte existerar.

Det är ett system där rättssäkerhet har ersatts av handlingsfrihet, och där den som drabbas inte ens får veta vem som drabbade honom.

Man kan förstå varför vissa på Säpo kallar det ”flexibilitet”.
För vem vill inte kunna välja mellan att vara polis, underrättelsetjänst, diplomat och socialtjänst – beroende på veckodag och medieklimat?

Men flexibilitet är inte ett rättsstatligt ideal.
När staten börjar skapa egna regler för när lagen gäller, är det inte längre medborgaren som är problemet – utan staten själv.

Skyddsobjektsbeslut och delegationsordning – en blind fläck i säkerhetssystemet

Sedan 2017 har jag varit indragen i en rättsprocess om obehörig befattning med hemlig uppgift. I samband med den processen både breddade och fördjupade jag mina kunskaper – inte bara om själva brottsrubriceringen utan också om militära skyddsobjekt och de processer som omger dem.

Det ledde mig in på att studera delegationsordningen för skyddsobjektsbeslut – och bilden som framträder är allt annat än tydlig.

Här är en förenklad tidslinje:

2010-04 – Skyddslagen (2010:305): Regeringen fattar beslut.
2010-06 – Skyddsförordningen (2010:523): Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
2010-10 – FFS 2010:5: FM Insatschef ges mandat, med möjlighet att delegera.
2010-12 – HKV-bemyndigande (10 910:50559): C INSATS delegerar till Insatsstabens J3.
2013-01 – Militärregionorganisationen inrättas – men utan giltigt bemyndigande.
2013-11 – FFS 2013:1: öppnar för C MR, men endast om C INSATS uttryckligen beslutar.
2017-12 – FFS 2017:11: bekräftar C MR, men samma villkor gäller.
2018-01 – HKV Order (FM 2018-967:6): föreskriver att ändringen ska gälla ”tills reviderad SOFO NAT utges”.
2018–2020 – Ingen reviderad SOFO NAT utges. Beslutsrätten låg därför kvar hos J3/C INSATS. MR-beslut under denna period är därmed starkt ifrågasättbara.
2021-03 – SOFO NAT (FM 2021-2061:2): först här fastställs tydligt delegering till både J3 och MR.
2022–2025 – FIB/ArbO (bl.a. FIB 2022:6) bekräftar delegationsordningen i bilagorna.

Konsekvensen: Under nästan åtta år fanns militärregionerna organisatoriskt – men utan rättsligt hållbart bemyndigande att fatta beslut om militära skyddsobjekt. Det är inte en bagatell, utan påverkar både giltigheten i besluten och rättssäkerheten för dem som åtalats för brott mot skyddslagen.

Och detta är bara det första steget. Efter själva beslutet ska skyddsobjektet också etableras i praktiken – med skyltning, inpasseringskontroll och bevakning. Där har det genom åren förekommit brister: fel skyltar, ogiltiga skyltar eller inga skyltar alls. För tredje man blir det då närmast omöjligt att veta vad som faktiskt gäller.

Hos Länsstyrelserna är kontrasten tydlig: beslutsvägarna är enkla, transparenta och rättsligt hållfasta.

När skyddsobjektsbeslut fattas av obehörig beslutsfattare råder nullitet – beslutet gäller helt enkelt inte. Just därför har militärregionerna i efterhand tvingats fatta nya, korrekta beslut för att försöka “städa upp” i systemet.

Landerholm frias – men vad är egentligen ”hemligt”?

Attunda tingsrätt har nu meddelat sin dom i målet mot Henrik Landerholm, tidigare nationell säkerhetsrådgivare. Han frias från åtalet om vårdslöshet med hemlig uppgift.

Domstolens slutsatser

Tingsrätten konstaterar att handlingarna som glömts kvar i ett hotellrum var säkerhetsskyddsklassificerade och att de ”rört förhållanden av hemlig natur” där ett röjande till främmande makt kunde medföra men för Sveriges säkerhet. Detta byggdes på menbedömningar från Regeringskansliet, Försvarsmakten och Säkerhetspolisen, och vittnena (bl.a. FM101 och Säpos Martin Wagner) ansågs trovärdigt ha redogjort för varför ett röjande skulle vara menligt – även om vissa uppgifter redan var offentliga i andra sammanhang.

Domstolen fann också att handlingarna hade blivit röjda, i och med att de under en tid befunnit sig utom Landerholms kontroll och blivit tillgängliga för obehöriga.

Men avgörande för frikännandet blev rekvisitet grov oaktsamhet. Tingsrätten konstaterar att Landerholm agerat oaktsamt, men inte så flagrant att det når upp till grovt oaktsamt. Därmed frias han från ansvar.

Känslig natur är inte samma sak som hemlig

Domen väcker dock fler frågor än den besvarar. Rätten konstaterar att uppgifterna haft en ”känslig natur” – men känslig är inte detsamma som juridiskt hemlig. Här blir begreppsförvirringen tydlig:

Sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen innebär att en myndighet inte lämnar ut uppgifter.
Säkerhetsskyddsklassificering (”kvalificerat hemlig”, ”hemlig”, ”konfidentiell”, ”begränsat hemlig”) är en administrativ etikett för att ange vilken skada ett röjande kan orsaka.
Hemlig uppgift i brottsbalkens mening kräver mer: att uppgiften faktiskt rör ett förhållande av hemlig natur och inte redan är känd eller självröjande.

Att handlingarna skickats via Regeringskansliets ”röda nät”, där endast uppgifter upp till klassen begränsat hemlig får förekomma, gör bilden ännu mer oklar. Det står alltså inte i domen vilken klassificering dokumenten hade, bara att de bedömdes som känsliga och säkerhetsskyddsklassificerade.

Ett återkommande mönster

Detta är inte första gången vi ser detta. När Försvarsmakten eller MUST gör menbedömningar av civila eller ”obekväma” aktörer blir slutsatserna ofta kategoriska: materialet stämplas som hemligt och menligt. I domstol har dessa bedömningar återkommande visat sig vara bristfälliga.

Samtidigt – när ÖB Sverker Göranson 2013 uttalade att Sverige bara kunde försvara sig i en vecka, och frågan väcktes om han röjt rikets säkerhet – valde chefsåklagaren Tomas Lindstrand att inte ens inleda förundersökning. Göransons uttalande ansågs bygga på öppna uppgifter.

Vems bedömning ska väga tyngst?

Här finns parallellen till Landerholm. Han har själv, som nationell säkerhetsrådgivare, bedömt att handlingarna inte innehöll hemliga uppgifter. Trots detta har tre myndigheter i efterhand klassat materialet som hemligt och menligt.

Domen friar Landerholm för att han inte varit grovt oaktsam – men lämnar obesvarat om uppgifterna faktiskt var hemliga i brottsbalkens mening. Och därmed kvarstår kärnfrågan: vem avgör i praktiken vad som är hemligt – den professionella aktören som hanterar materialet, eller myndigheterna som i efterhand gör menbedömningar?

När säkerhetslagen blir spioneri-light – en recension av TV4:s reportage

I kvällens TV4 Nyheterna rapporteras det om att brotten mot rikets säkerhet ökar med över 50 procent på fem år och pekar på en tydlig koppling till kriget i Ukraina. Det låter dramatiskt. Men när man granskar inslaget närmare blir det tydligt att begreppen glider in i varandra på ett sätt som riskerar att förleda tittarna.

Skyddslagen ≠ Brott mot rikets säkerhet

I artikeln slås olaga intrång på skyddsobjekt och olovlig avbildning ihop med ”brott mot rikets säkerhet”. Det är en problematisk formulering. Skyddslagen är en ordnings- och säkerhetslag, tänkt att reglera tillträde och fotografering på vissa platser. Att någon tar en selfie framför Säpos högkvarter eller fotar sin värnpliktige son på P7 i Skåne är juridiskt långt ifrån spioneri eller landsförräderi. Men i inslaget placeras dessa handlingar i samma kategori som underrättelseverksamhet riktad mot Sverige.

Här blir det tydligt hur narrativet dras åt psykologisk påverkan: att förknippa vardagliga, ibland slarviga handlingar med främmande makts informationsinhämtning.

Fler mål efter lagändring – inte främst på grund av Ryssland

TV4 lyfter fram Rysslands aggressivitet och Nato-inträdet som förklaring till ökningen. Men man bortser från en avgörande faktor: lagändringen 2023. Fram till dess var det faktiskt lagligt att fotografera skyddsobjekt om avbildningen skulle publiceras, eftersom grundlagarna om tryck- och yttrandefrihet stod över skyddslagen. Först efter lagändringen blev det möjligt att på allvar driva mål om avbildningsförbud. Att antalet domar ökar därefter är därför knappast förvånande – men i inslaget förklaras det istället med att ”Ryssland bedriver mer kartläggning”.

När Bosse Bärkorg blir en säkerhetsrisk

Försvarsmakten citeras i reportaget med orden: ”Det är bara en tidsfråga innan någon dör.” Det gäller privatpersoner som oavsiktligt råkar kliva in på ett övningsfält under pågående skjutning. Men i artikeln blandas dessa farliga situationer ihop med helt andra brottskategorier. Att en pensionär med stavar vandrar in på fel område är inte samma sak som att fotografera ett skyddsobjekt, och definitivt inte samma sak som att bedriva underrättelseverksamhet åt främmande makt.

Forskningsnarrativ och psyops

Att forskaren David Bergman återigen ges stort utrymme är talande. Han har tidigare drivit linjen att militära ”överintresserade” privatpersoner är ett hot mot rikets säkerhet – en ståndpunkt som i domstol visat sig ohållbar. Genom att lyfta fram honom får TV4 inslaget en expertstämpel, men samtidigt förstärks det narrativ där civila nyfikna eller ovarsamma personer klumpas ihop med potentiella spioner.

Slutsats: Mer dramatik än analys

Det är bra att medierna granskar säkerhetsmål, men det är olyckligt när juridiskt skilda kategorier blandas samman för att skapa dramatik. Skyddslagen är inte spionerilagstiftning. Att brott enligt skyddslagen ökat efter lagändringen 2023 är inte samma sak som att Sverige står under massiv spionattack.

TV4:s inslag hade tjänat på en tydligare uppdelning:

Brott mot rikets säkerhet i egentlig mening (spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift).
Brott mot skyddslagen (tillträdes- och fotoförbud).

När dessa skillnader suddas ut blir resultatet en nyhetsrapportering som riskerar att förstärka rädsla snarare än förståelse.

När rekvisiten flyter ihop – fallet Landerholm och tidigare erfarenheter

Rättegången mot Henrik Landerholm om vårdslöshet med hemlig uppgift är på många sätt unik. Det är första gången en sittande nationell säkerhetsrådgivare prövas i domstol. Samtidigt känns åklagarens argument märkligt bekanta. Mats Ljungqvist driver tre linjer:

Det krävs inte att någon faktiskt tagit del av uppgifterna – det räcker att handlingarna kan ha röjts.
Uppgifterna kan skada Sveriges säkerhet om främmande makt får tag på dem.
Handlingarna var hemliga – eftersom de byggde på säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter från Säkerhetspolisen och Försvarsmakten, och bedömts så av MUST.

På ytan ser det stringent ut. Men vid närmare granskning blir det problematiskt.

Två rekvisit som blandas ihop

Lagen skiljer på två saker:

Att en uppgift är hemlig (den ska vara belagd med sekretess).
Att ett röjande kan skada rikets säkerhet.

Det är inte så enkelt som att det ena automatiskt leder till det andra. Ändå är det just denna sammanblandning vi ser i Landerholm-fallet: åklagaren argumenterar som om själva risken för skada per automatik innebär att uppgifterna är hemliga.

Frågan om ”självröjande” uppgifter

En central fråga som återkommer i både detta mål och tidigare är: är uppgifterna i materialet av sådan karaktär att en person med kunskap på området kan sluta sig till dem, även om de inte uttryckligen anges?

Detta är ett viktigt rättssäkerhetsmoment. Om det räcker att pussla ihop öppna eller vaga uppgifter för att påstå att hemligheter röjs, riskerar hela systemet att bli godtyckligt. Det kan leda till att även trivial information klassas som hemlig, enbart för att någon med expertis skulle kunna dra slutsatser av den.

Ljungqvists linje – även tidigare

Det här är heller inte första gången Ljungqvist driver detta resonemang. I det mål där jag själv stod åtalad för grov obehörig befattning med hemlig uppgift var upplägget snarlikt:

Att det inte spelade någon roll om uppgifterna verkligen röjts.
Att det var tillräckligt att påstå att främmande makt kunde ha nytta av dem.
Att det faktum att uppgifter bedömts av Försvarsmakten i sig gjorde dem hemliga.

Men när hovrätten till sist prövade saken kom en helt annan bild fram.

Hovrätten om Säpo och Försvarsmakten

Domstolen konstaterade bland annat att Försvarsmaktens och Säpos underlag inte var tillräckligt robust. Det fanns en tendens att hänvisa till säkerhetsklassificering som ett slags facit, utan att belägga varför uppgifter faktiskt skulle vara sekretessbelagda eller vilken konkret skada som skulle uppstå vid ett röjande.

Med andra ord: åklagarens logik höll inte när den prövades mot lagens krav. Det räcker inte att säga att något låterhemligt. Det måste också visas varför det är hemligt och på vilket sätt rikets säkerhet riskeras – och dessutom om materialet faktiskt innehåller uppgifter som är självröjande för någon med expertkunskap.

Landerholm – déjà vu?

Nu står alltså rikets egen säkerhetsrådgivare åtalad för vårdslöshet med hemlig uppgift. Oavsett utgången kommer domen att väcka stor uppmärksamhet. Men den principiella frågan kvarstår: ska vi verkligen acceptera att åklagaren slirar på gränsen mellan vad som är hemligt, vad som kan vara skadligt och vad en expert kan sluta sig till?

Om rättssäkerheten ska ha någon tyngd krävs tydliga rekvisit – och en myndighetskultur som respekterar dem. Annars riskerar vi att alla uppgifter som bedömts av Försvarsmakten eller Säpo per automatik stämplas som hemliga. Det vore en rättsstat på mycket tunn is.

Rättslös i rikets namn – när staten anklagar men vägrar förklara

Föreställ dig att du en dag får beskedet att du inte längre är välkommen på din arbetsplats. Inga detaljer, inga bevis, bara ett kort samtal: ”Du gick inte igenom säkerhetsprövningen.” Därefter blir du avstängd, utan möjlighet att veta varför – och utan chans att försvara dig.

Det var precis vad som hände en kvinna vid ett stort hamnföretag i Göteborg. Hon hade levt ett stillsamt liv, utan några konflikter med lagen. Ändå stämplades hon som ett ”hot mot rikets säkerhet”. Unionens jurist beskrev hennes situation som ”Kafka-lik” – en rättslöshet där individen saknar varje möjlighet att bemöta en osynlig anklagelse.

När säkerhet blir ett svepskäl

Kvinnans fall är inte unikt. Det illustrerar i stället ett systemfel: att Säkerhetspolisen (Säpo) kan slå fast att någon utgör ett hot, utan att det behöver förklaras eller bevisas. Konsekvenserna för individen blir enorma – arbetet försvinner, ryktet förstörs, framtiden krossas – men anklagelserna förblir höljda i dunkel.

När SVT:s Uppdrag granskning granskade fallet med den kinesiska journalisten som nu utvisas på livstid, försvarade Säpo sitt agerande med att det finns ett ”gediget material”. Men vad detta material innehåller avslöjas inte. Varken den drabbade, media eller allmänheten får någon inblick.

Riksrevisionens kritik

Det är inte bara enskilda fall som pekar på brister. Riksrevisionen konstaterade nyligen att Säpo lider av otydlig intern styrning, bristande rutiner och ineffektiva processer. Även regeringens styrning av myndigheten anses vara för svag. Resultatet blir att de beslut som kan avgöra människors liv ofta vilar på osäkra grunder.

När människor stämplas som säkerhetsrisker, men besluten fattas i ett system med dessa brister, är det inte bara en rättsstatlig fara – det är en systemrisk.

MÖP-utredningarna – ett varnande exempel

Samma mönster återkommer i de uppmärksammade utredningarna mot så kallade MÖP:ar (”militärt överintresserade personer”). Här drogs människor in i fleråriga processer, ofta under medial uppmärksamhet, med påståenden om brott mot rikets säkerhet. Men när fallen väl nådde domstol höll inte anklagelserna. Friande domar blev facit.

Ändå var skadan redan skedd: människor hade förlorat arbete, relationer och år av sina liv. Säpos utredningar hade inte bara visat sig bristfälliga – de hade samtidigt skapat irreparabla konsekvenser för enskilda.

Ett återkommande mönster

När man lägger pusslet av dessa fall framträder ett oroväckande mönster:

Anklagelserna är vaga.
Besluten är hemliga.
Konsekvenserna för individen är livsavgörande.
Granskningen är bristfällig eller obefintlig.

Det handlar i grunden om makt utan ansvarsutkrävande. Staten kan anklaga, avskeda, utvisa – men vägrar förklara varför.

Rättsstatens grundprinciper hotas

Att skydda rikets säkerhet är en självklar statlig uppgift. Men när säkerhet används som ett svepskäl för att undandra beslut från insyn och prövning, blir det något helt annat: ett hot mot rättsstatens själva fundament.

För vad är värst för samhället på lång sikt – ett säkerhetshot som kan bemötas i öppen rättsprocess, eller en säkerhetstjänst som systematiskt undandrar sina beslut från granskning?

Lantmäteriets läcka – när statens slarv gör medborgaren till måltavla

Stockholm, augusti 2025 – Lantmäteriet har de senaste månaderna skakats av avslöjanden om hur sekretessbelagd information om svenska skyddsobjekt och försvarsanläggningar varit fritt tillgänglig i myndighetens digitala arkiv. Avslöjandena visar inte bara på brister i informationssäkerheten – de blottar också en rättslig verklighet där enskilda medborgare riskerar att åtalas för uppgifter som i själva verket kan ha läckt från staten själv.

Vad som läckte

I Lantmäteriets digitala e-tjänster har det funnits:

Detaljerade uppgifter om försvarsanläggningar – berganläggningar, krisledningsplatser och andra skyddsobjekt av militär betydelse.
Skyddade personuppgifter – bland annat fastighetsägare med sekretesskyddad identitet.
Information som i fel händer kan ge en samlad bild av totalförsvarets infrastruktur.

Trots interna varningar fortsatte systemet att vara öppet under flera år. När visselblåsare slog larm försökte ledningen enligt Expressens uppgifter identifiera källor och radera interna chattar.

När staten slarvar – medborgaren får bevisa sin oskuld

Ett nyligen avgjort hovrättsfall illustrerar hur lätt enskilda kan hamna i skottlinjen.
En person åtalades för grov obehörig befattning med hemlig uppgift efter att på ett privat forum ha delat uppgifter om försvarsanläggningar – uppgifter som enligt honom var hämtade från öppna källor.

Åklagarna byggde åtalet på att en sammanställning av öppna uppgifter kunde anses hemlig. Hovrätten konstaterade dock att lagen kräver att uppgifterna i sig rör förhållanden av ”hemlig natur” för att vara straffbara – och att åklagarna inte visat att så var fallet. Personen friades helt.

Kopplingen till Lantmäteriets läcka

Om liknande uppgifter kan hämtas ur myndigheters öppna system – som i Lantmäteriets fall – skapas en farlig situation.
Medborgare som utan ont uppsåt laddar ner, diskuterar eller bearbetar sådan information kan plötsligt befinna sig under Säpos lupp och i en brottsprocess, trots att källorna är öppna och tillgängliga för alla.

Det gör att statens egna brister i informationshantering riskerar att leda till rättsosäkerhet för enskilda, där det i praktiken blir medborgaren som måste visa att materialet inte är hemligt och att inget brott begåtts.

Ett mönster som oroar

När staten brister i sin informationssäkerhet kan samma uppgifter hamna i allmänhetens händer.
När dessa uppgifter används eller sammanställs – även om de är hämtade från helt öppna källor – riskerar enskilda att åtalas och behöva försvara sig mot allvarliga anklagelser.
Rättsprocessen kan i sig bli en tung börda, även vid friande dom.

Slutsats

Lantmäteriets läcka är mer än en teknisk och administrativ skandal. Den visar att när staten misslyckas med att skydda känslig information, är det ofta den enskilde som får betala priset – juridiskt, ekonomiskt och personligt. Och det sker i ett rättssystem där bevisbördan i praktiken kan hamna på medborgaren, även när staten är den som slarvat från början.

När goda syften krockar med grundläggande rättigheter

I mars skrev jag en artikel om hur svågerpolitik, massavlyssning och nykonstruerade anklagelser (https://www.ls-tornet.se/rattsvasendet/nar-rattsprocess-och-lagstiftning-delar-sang/) leder oss mot ett samhälle vi aldrig borde acceptera – där rättsprocessen blir ett spel, och den oskyldiges röst tystas.
Idag är hotbilden ännu tydligare. Chat Control 2.0 – förslaget att mass-skanna alla privatmeddelanden – bygger på ett gott syfte, men leder oss bort från grundläggande demokratiska principer.

Vad innebär Chat Control 2.0?

Chat Control 2.0, eller EU-kommissionens förslag att obligatoriskt skanna alla digitala kommunikationer för att upptäcka material med sexuella övergrepp mot barn (CSAM), återkom med full kraft under Danmarks EU-ordförandeskap i juli 2025.
Målet är att lagen ska vara antagen redan den 14 oktober 2025.

Förslaget skulle tvinga alla meddelandetjänster att inkludera så kallad client-side scanning – även i end-till-end-krypterade meddelanden – vilket kritiker menar undergräver just den kryptering som skyddar användarnas integritet och skapar allvarliga säkerhetsrisker.

Rättsliga invändningar och kritik

Konsulter och EU-rådets jurister har flaggat för att Chat Control 2.0 kan strida mot grundläggande mänskliga rättigheter och rätten till privatliv.
Dataskyddsmyndigheter och forskare har starkt kritiserat tekniska brister – höga nivåer av felaktiga träffar
Juridiska experter varnar för att förslaget kan vara oförenligt med både EU-rätten och Europakonventionen.

Debattens felaktiga fokus

Diskussionen kring Chat Control har ofta styrts av retorik som “Tänk på barnen”, där kritiker stämplas som försvarare av pedofili – en klassisk manöver som återfinns i begrepp som “Four Horsemen of the Infocalypse” och “Think of the children”.
Detta förskjuter fokus bort från den verkliga kärnfrågan: rätten till privat kommunikation, integritet och rättssäkerhet.

En möjlig väg framåt: Hash-matching och tekniska alternativ

Istället för massövervakning finns tekniska lösningar som kan balansera barns säkerhet med individens rätt till integritet:

Hash-matching – innehåll omvandlas till digitala “fingeravtryck” som jämförs med databaser över redan identifierat CSAM, utan att själva filen behöver lämna användarens enhet.
Rapporten “Thoughts on Child Safety on Commodity Platforms” (juli 2022) beskriver kombinationer av tekniker som klient-side hashing, avancerade krypteringsmetoder och samarbete mellan plattformar och rättsväsendet för att behålla både säkerhet och integritet.
Branschövergripande samverkan, som Tech Coalitions arbete med interoperabilitet för videohashar och StopNCII:s plattform för att förhindra spridning av privata bilder, visar att det går att agera effektivt utan att överge grundläggande rättigheter.

Slutsats: Kräv integritet, rättssäkerhet och teknikbaserade lösningar

Chat Control 2.0 är inte rätt väg. Det bryter mot grundläggande rättigheter, bygger på tekniskt bräckligt underlag och demoniserar kritiker genom retoriska knep.
Europeiska unionen bör istället investera i sekretessbevarande teknologier som hash-matching, stärka samverkan med civilsamhället och utveckla öppna standarder – för att skapa trygghet utan att undergräva integriteten.
Låt oss bygga ett samhälle där rättssäkerhet inte kastas ut med badvattnet. Där barn skyddas – utan att demokratin offras i goda syftens namn.

Sverige stärker luftvärnet: Från Patriot till IRIS-T SLM

Försvarets materielverk (FMV) har nyligen tecknat avtal om att köpa sju (7) medeldistans-eldenheter IRIS-T SLM via det europeiska samarbetet European Sky Shield Initiative (ESSI) och den tyska upphandlingsmyndigheten BAAINBw (fmv.se). Systemen ska komplettera Sveriges redan införda Patriot-system (Luftvärnssystem 103) och ge förstärkt luftförsvar vid brigader samt stridsgruppen på Gotland (regeringen.se).

Kostnadsjämförelse

IRIS-T SLM (svenskt avtal)

Total kontraktssumma: ca 9 miljarder SEK (~900 miljoner USD, räknat med 10 SEK/USD) för sju eldenheter.
Kostnad per enhet: ~128 miljoner USD (900M ÷ 7 ≈ 128M).
Publicerat standardpris (2022): ~140 miljoner euro (~150 miljoner USD) per komplett enhet (en.wikipedia.org, welt.de).

Patriot (Luftvärnssystem 103)

Godkänt amerikanskt försäljningsbeslut: 3,2 miljarder USD för två bataljoner (fyra eldenheter) (en.wikipedia.org).
Kostnad per enhet: ~800 miljoner USD (3,2B ÷ 4).
Andra uppgifter pekar på upp till 1,1 miljarder USD per enhet.

Tekniska egenskaper

System	Räckvidd / Höjd	Kostnad per enhet (USD)	Styrkor
IRIS-T SLM	~40 km / 20 km	~128M (Sverige) / ~150M (standard)	Kostnadseffektivt, snabbt, effektivt mot medeldistanshot
Patriot	~160 km / 40 km	~800M–1,1B	Långräckvidd, effektivt mot ballistiska missiler och höghöjdshot

Med köpet av IRIS-T SLM får Sverige ett modernt och kostnadseffektivt system för att hantera medeldistanshot som drönare och kryssningsrobotar, med dokumenterat hög träffsäkerhet. Systemet kompletterar Patriot, som ger ett större skyddsområde och förmåga mot mer avancerade ballistiska hot – men till en avsevärt högre kostnad per enhet.